So many shoes - so little time

Sa star man helt plotsligt dar. Mitt i Singapore. Mitt i ett stort och svalt luftkonditionerat shoppingcenter som far Nordstan att likna Seven-Eleven.
Och det finns inte bara ett sant center utan man springer pa ett nytt varje hundrade meter ungefar.

Eller springer och springer. Springer gor man inte i Singapore, kan jag meddela. Man gar inte ens raskt. Om man gar i nagon hastighet utover "Gud vad gott om tid jag har, har gar jag bara och FLANERAR" sa blir man direkt duktigt svettig. Over hela kroppen. Behover jag saga att det ar varmt? Och fuktigt? Om man stallde sig utomhus helt stilla och bara VAR tror jag att det inte skulle droja manga dagar innan man moglade. Da forstar ni kanske. Jaja.

Var var jag. Jo, shoppingcenter. Singaporianer har tva huvudsakliga intressen, namligen shopping och att ata. Till foljd av detta sa finns det som sagt var otaliga mojligheter till shopping. Oppettiderna stracker sig till 9-10 pa kvallen, och da ar det ocksa som mest folk i affarerna eftersom folk dels ar lediga fran jobbet och dels att det ar som svalast.

Sag i en annons att man har "langlordag" sista fredagen i manaden da alla butiker har oppet till midnatt. MIDNATT!
Och sjalv sa ar jag fortfarande sa Norrlandsk att jag blir imponerad av att Nordstan har oppet pa sondagar. Till 5.

Som ni forstar sa ar jag lite chockad. Hittills har jag inte handlat nagot forutom bocker, och bocker ar lika sjalvklart att konsumera for mig som kaffe. Herregud, kaffe....

Hit kommer man och tror att "Vad bra, nu nar jag ar pa semester ska jag se till att dra ner mitt kaffeintag. Igen. Det ska val inte vara nat problem, med tanke pa hur latt det brukar vara att fa tag pa gott kaffe utomlands." Sen sa kliver man av planet pa Chiangi Airport, och vad tror ni ar det forsta man ser? Starbucks.

Uj. Starbucks finns over allt har i Singapore. Och The Coffee Connaisseur. Och The Coffee Bean. Och ytterligare ett antal andra kedjor som jag inte kommer ihag namnet pa just nu. Nej, det ar inte alls svart att fa tag pa en valtempererad valrostad cappuchino gjord pa lattmjolk.

Skit ocksa. Eller vad sager jag, skit i magslemhinnan. Har ska banne mig drickas kaffe. Och handlas skor. Tjohooo!!!!

Som man packar får man ångra sig

Torsdag kväll. Dagen innan vi lyfter.

Jag står och tittar på packen av linnen, tshirts, och kjolar och försöker febrilt visualisera dom kommande 5 veckorna framför mig. Hur kommer jag att vara klädd? Hur kommer jag att vilja vara klädd? Allt hänger på dom där högarna på golvet.

Har jag lyckats packa bra?

Det är alltid samma sak inför varje resa. Antingen tar jag med mig för mycket, eftersom jag gärna vill vara välklädd vid varje tillfälle. (Ja, jag ÄR fåfäng!) Eller så tar jag med mig för lite, eftersom jag ogärna vill vara en sådan som släpar med mig en stor väska där hälften används.

Suck.

Egentligen vet jag att det redan är kört. Något av det som jag just lyft ur högen kommer jag med all säkerhet att sakna. Något av det jag just hämtat och lagt dit kommer aldrig att användas. Det kommer ligga kvar i botten på resväskan och bli allt skrynkligare för varje dag som går, som ett hån mot min oförmåga att packa som en sann globetrotter. Eller som muminmamman. Hon verkade alltid ha med sig allt som hon och familjen behövde, effektivt och smidigt förpackat i sin svarta handväska. Hon är min hjälte.

Mina packningsbekymmer beror på att det har blivit en principsak för mig att ha den Perfekt Koordinerade Garderoben. Följden är att jag idag i princip bara äger kläder i färgerna svart, beige eller vitt. Alla dom färgerna går utan större svårighet att kombinera ihop, eller hur? Fast frågan är hur roligt det blir i längden. Och är det inte korkat att ta med en svart kjol till ett tokhett land som Singapore?

Plocka ur, låta den vara kvar.
Plocka ur, låta vara kvar.
Plocka ur, och ångra sig resten av resan.

Äh. Ligg kvar, för all del. Du kan också behöva semester.

Row, row, row your boat

Sitter och planerar den kommande långresan som bäst när det trillar in ett mail i inkorgen. Läser rubriken, och inser att detta är ett mail som kommer att kunna sorteras in under kategorin Saker Som Ger Mig Ångest.

Rubriken i mailet lyder: "Vi får nog lägga ned det där med resande."

I mailet finns en länk till en artikel i DN om George Monbiots bok "Heat. How to stop the planet burning.", som beskriver det illavarslande läget med världens koldioxidutsläpp och den relaterade globala uppvärmningen.

Om vi ska få en hanterbar framtid måste vi minska våra koldioxidutsläpp med 90 %. Detta innebär bland annat att vi måste lägga allt flygande på hyllan framöver, eftersom det här inte finns något tillräckligt miljövänligt alternativ.

Hutter. En dyster framtid utkristalliseras framför mina ögon.
En framtid där konsertresor till europeiska storstäder upphör, och där man får begränsa sitt musikintag till nationellt gångbara artister som Robert Wells, Lionel Richie och Status Quo.
En framtid där alla resor norrut för att hälsa på Mor och Far görs med Norrlandsexpressen, 17 timmar enkel väg.
En framtid där alla långresor görs med lastfartyg och ett par veckors extra restid. Usc.....

Vänta nu. Det där sista, det kan kanske vara nåt?

Står vi kanske inför födelsen, eller återfödelsen, av en ny form av turism? Kommer en resa till Förenta Staterna återigen bli synonymt med en veckas kryssning över Atlanten? Kommer denna nya grupp av kryssningsresenärer ställa helt andra krav på faciliteter och underhållning än vad som idag tillhandahålls i form av shuffleboard, oändliga bufféer och shower a´la Vegas?

Vad kommer vi att få se? Ekoturism, fast i stor skala? Bufféer med enbart biodynamiskt och ekologiskt odlad mat? Mobilfria zoner? Kryssningar där man passar på att läsa en kurs eller två, eftersom man har så gott om tid?

Ja... Det låter onekligen rätt spännande. Jag kanske inte ska gnälla för mycket, utan bara vänta och se när det kommer nåt slags förbud eller reglering. Fram till dess får jag väl stilla mitt dåliga samvete genom att räkna på mina koldioxidutsläpp under ett år, och ser hur lång tid det tar att tjäna in mina flygmil genom att cykla och att åka kommunalt.

Ingen fara på taket. Det är lika bra att jag går och pumpar i luft i cykeldäcken. Eller slutar andas ut.

En olätt Latte

Kaffehaket har gjort inträde i Tygköping.
En av de stora kedjorna har nyligen (enligt tidens anda och praxis) öppnat en liten filial inne i bokhandeln. När jag i veckan klafsade förbi under min lunchrast (ja, det regnade som vanligt)kunde jag inte låta bli att lockas in av löftet om starkt, gott, härligt KAFFE i praktisk pappmugg med tillhörande lock.

"Jag vill ha en mellanstor Latte att ta med!" sa jag exalterat och slängde upp handväskan på disken. Jag blir alltid lycklig när det vankas kaffe.
"Vad har ni för mjölk?"
"Mjölk? Vi har mellanmjölk, lättmjölk..."
"Perfekt! Då tar jag lättmjölk." avbröt jag glatt.
Expediten (en man runt 25) nickade och vankade iväg till kaffemaskinen.

Under tiden som han pysslade på och ångade mjölk och bankade kaffebönor så läste jag lite förstrött i en broschyr som låg på disken. Tänkte inte så mycket på vad som hände bakom disken, men tillslut så kunde jag inte ungå att märka att processen att ta fram min mellan-Latte tog Väldigt Lång Tid.

"Pschysch!" Ljud från mjölkskummaren. Slammer slammer slammer.
"Pschhhyyyyschhhhhh!!!!!! Mera ljud från mjölskummaren. Mera slammer. Nu började jag bli nyfiken. Vad var det egentligen som försegick?

Tillslut kommer expediten tillbaka till mig, lätt svettig och med ett mycket frustrerat uttryck i ansiktet.
"Det går inte!" sa han lätt ilsket.
"Va?"
"Det går inte att göra med lättmjölk. Kan du välja en annan mjölk?"
Jag bara stirrade på honom och klämnde ur mig ytterligare ett "Va?!"
"Man kan inte göra latte med lättmjölk." Paus för slutpoängen. "DET BLIR INTE BRA.".

Mina ögonbryn sköt upp och gömde sig under hårfästet. Förvirrat stammade jag ur mig nåt i stil med "Mellanmjölk då?", varpå han nickade och stampade iväg för att göra ett nytt försök.

Ja , jag kunde lämna kaffehaket med min Latte. Dock baserad på mellanmjölk.

Vad var det egentligen som hände där bakom disken? Blev han arg över bristen på krämigt skum (för det är det svårt att få till med lättmjölk, jag vet!), eller klarade han inte av att göra det där barista-patenterade hjärtat i drycken? Jag önskar att jag hade haft sinnesnärvaro att fråga.

Jaja. Jag fick i alla fall mitt kaffe. Och något att tänka på under dagen...

Den gyllene konsten att kunna ignorera

Än en gång finner jag mig i en situation där det enda som bibehåller min mentala hälsa är min kapacitet att kunna ignorera. Saker som görs. Saker som sägs. Människor som säger eller gör saker.

Det verkar som om det finns två val. Antingen så väljer man att hoppa upp ur soffan och skrika "Kan du hålla käften nån gång! Det finns ingen som tycker att det du pratar om är varken intressant eller givande! Om du måste prata så jvla mycket om så lite så kan du lika gärna gå in i pappersförrådet och stänga dörren och lämna syret åt oss. DU SKA BARA ANDAS UT. "

Alternativ nummer två är bättre för blodtrycket (tror jag) och ännu bättre för den allmäna sämjan. Man säger ingenting. Man knyter näven i fickan (om man nu inte har för snäva byxor för detta, som jag har) och zonar ut och försöker tänka på nåt annat. På om man måste handla mjölk när man kommer hem. PÅ om man kom ihåg att boka en ny tvätttid. På om kaffe egentligen smakar lervälling, fast det numera är en sån vana och ett sånt beroende att man gladeligen häller i sig kopp på kopp.

(Se där, det sista fick mig till och med att glömma vad jag egentligen pratade om. Mental note to self: vid behov av utzoning, tänk på kaffe. )

Frågan är ändå om själva ignoreringen är det bästa alternativet. Varför låter man människor stjäla ens energi eller ens goda humör? Är det bättre att säga till? Skulle en tillsägelse (rak och sansat formulerad) kunna vara dem en hjälp på traven att se över sina sociala interaktionsmönster, och få dem att inse att monologer kanske inte är det bästa sättet att lära känna sina medmänniskor?

Det kan ju också vara så att det är jag det är fel på. Den gyllene konsten i att kunna ignorera ligger kanske inte bara i att kunna ignorera, utan också att göra det på ett sådant sätt att det inte blir en medveten process som tar energi och tankekraft.

Det tål att tänkas på. Det är bäst att jag tar en kopp kaffe till.