Jul jul!

Kära vänner.

Nu befinner vi oss sålunda på resans sista stopp, nämligen i Sydney.

Dagens datum är den 24:e December. Julafton.

Jag väljer därför att bryta den kronologiska ordningen i mina inlägg (har en hel del att lägga in, men har inte vistats i civiliserade trakter på över en vecka), för att önska er alla en mycket God Jul.

Så, från oss alla till er alla: en riktigt GOD JUL!!!

Upp och nervanda vadret

Sondag den 10:e december. Det ar ackligt tidigt pa morgonen nar vi kliver ur planet fran Singapore pa Melbournes flygplats. Roken fran skogsbranderna ligger tat over omradet, och far hela Melbourne att ligga dold i dimma. Som smog. Fast det luktar valdigt mycket godare. Brinnande eukalyptus ar inte helt illa, om man nu ska forsoka se ljusglimten i elandet.

Efter att ha chekat in pa hotellet och duschat sa ramlar vi i sang och sover ett par timmar. Runt tva pa eftermiddagen vaknar vi till och beslutar oss for att dra ivag till stranden i St Kilda, soder om centrum.

Det ar nar vi kliver ut till sparvagnshallplatsen som chocken drabbar oss. Herregud. Ska det. Ska det verkligen?
SKA DET VERKLIGEN VARA SA HAR VARMT?

Det kanns ungefar som att ha oppnat ugnsluckan. Het, inte varm, luft blaser oss rakt i ansiktet och far oss att kippa efter andan. Hjalp! Melbourne skulle ju ha ett ratt behagligt klimat! Om det ar sa har varmt, hur varmt ska det inte vara i Alice Springs om ett par dagar?

Nar sparvagnen kommer kastar vi oss gladeligen in och tackar (nagon?) for AC. Resan till St Kilda tar ungefar en halvtimme, och nar vi kliver av gor vi oss beredda pa vinden som aterigen ska fa oss att tappa andan. Ja, det blaser. Kallt?

For andra gangen under dagen tittar vi pa varandra som for att sakerstalla att vi inte gatt och fatt fel pa termostaten. Nej, det stammer. Det blaser kallt i St Kilda.

Pa ungefar en halvtimme har temperaturen alltsa sjunkit runt 15 grader. I St Kilda tar jag till och med pa mig en langarmad troja, och P huttrar lite i tshirten nar dom kalla vindarna virvlar runt nere vid stranden.

Det blir inget bad. Det kanns alldeles for kallt.

Nasta morgon slar vi upp tidningen och laser om hur Melbournes kl 14.10 uppmatte den varmaste decembertemperaturen pa 53 ar, och sedan hur den mystiskt sjonk 17 grader pa ungefar en halvtimme. Det hela tros att ha att gora med vindar fran norr.

Jaja. Det har far nog ga in i dagboken som det konstigaste jag nagonsin upplevt i vadervag.

Sondagen den 10:e December. Dagen dag trodde att jag hade fel pa temperaturmataren. Tva ganger...

Narmare 40

Jaha. Kara vanner.

Idag fyller man alltsa ar. Idag ar jag, som P sa fint uttryckte det (han ar mitt stora stod har i livet) "Narmare 40 an 20."

Hur kanns det? Pja. Jag far val vara sa orginell och svara "Ingen skillnad fran att vara 30." Eller 25 for den delen. Eller finns det nagon skillnad?

Jag kan arligt talat inte svara pa det. Det ar inga krampor som har dykt upp de sista 6 aren. Eller att jag skulle kanna mig aldre pa nagot vis. Jag ar lite lugnare kanske. Lite visare om man nu kan saga sa. Fast fortfarande forvanar jag mig sjalv stup i kvarten med att vara ratt korkad, sa det kanske aldrig blir nagon forbattring pa det omradet.
Jo, jag ar snyggare nu an nar jag var 25. Faktiskt. Om jag far saga det sjalv sa mognar jag med stil. Eller sa beror det pa att jag, med alderns ratt, inte orkar bry mig sa mycket langre utan kanner mig ratt nojd med den jag ar och hur jag ser ut.

Naaa. Jag blir snyggare med aren.

Vet ni? Nar jag ar 70, da kommer jag vara en riktig PUMA!

Kram pa er! // Hanna - 31 and still alive and kicking...

Mer eller mindre (o)ljud

Befinner mig för andra gången på mindre än en vecka i främmande terräng. P är på jakt efter nya hörlurar till sin iPod, och inte vilka hörlurar som helst. Dom ska tydligen vara
- Små
- Välsittande
- Välljudande
(alla ovan beskrivna egenskaper är jag med på, och så kommer det sista)
- Ljuddämpande

Eh. Vänta nu. Nu är jag inte riktig med. Vi kontrollerar. Jo, det är riktigt. P är på jakt efter små, välsittande, välljudande hörlurar som dämpar ljud.

Här kan man kanske tycka att mannen istället skulle kunna gå och köpa sig ett par hörselproppar, men det är tydligen inte alls vad han är ute efter. Numera finns det alltså hörlurar som kan dämpa ljud. Utifrån. Dvs, störande ljud. Oljud helt enkelt. Anti-oljuds-lurar.
Anti-spårvagnsbuller-prat-barnskriks-motorljud-oljud. Allt detta kan man tydligen filtrera bort från sin omgivning, samtidigt som man lyssnar på musik.

Det låter ju helt fantastiskt. Funderar ärligt på att köpa ett par själv och filtrera bort oönskade störande moment på jobbet, som t ex kvartalspresentationer.
(TB. UB. AB. Ja, Power-Pointbilderna är jättefina.)

Hursomhelst. Här sitter jag alltså på en stol i något som verkar vara en blandning av en hifi-butik och ett lagerutrymme, allt inklämt på en sisådär 15 kvadrat. Ser mig omkring i det överbelamrade rummet som är fyllt med lådor, sladdar, kartonger, en ytterst trevlig och engagerad affärsinnehavare, och 3 ljudnördar (älsklingen inkluderad). Jag är (förvånande?) ensam representant av det kvinnliga könet.

Vad är det egentligen med killar och ljud? Hänger det ihop med någon slags medärvd instinkt från jägar- och samlartiden?
- Jag kan höra skillnad på en klövfotad och en ludenfotad knölhjort på 3 kilometers håll.
- Det är väl inget, jag kan höra en svartfläckig krullgris nysa på 1 mils avstånd!"

Eller är det ett sökande efter dolda meddelande i musiken? Har vi kommit ifrån idén om att budskapet kan hittas genom att spela skivan baklänges, och istället tror att det ligger dolt i "detaljerna"?

Vägen till andlighet och upplysning ligger kanske dolt i bruset, mina vänner. Eller i vetskapen om att man har lyssnat så noggrant att man vet att det inte finns något brus...

The grey nomads

På Asian Civilisation Museum i Singapore springer jag på 2 stycken ytterst trevliga människor, nämligen Otto och Kristina. Båda är läkare, hon svenska, han schweizare, och båda bosatta i Schweiz. Dom är sen ett halvår tillbaka pensionerade, och har klivit in i denna fas i livet några år i förväg. Orsaken till detta var att de ville passa på att resa och upptäcka världen, och med deras jobb har det varit svårt att ta ut längre ledighet än 3 veckor i taget. Nu befinner dom sig i Singapore på en stop-over i flyget mellan Sydney och Schweiz.

Under en kaffe efter besöket på museet hinner vi behandla det mesta, allt från det ekonomiska läget i Sverige, kommande resor, och när i livet som det är lämplig att skaffa barn. Hela pratstunden får mig på ett enormt gott humör, inte bara på grund av sällskapet och kaffet, utan insikten att man kan ha ett sånt bra utbyte av tankar och erfarenheter andra människor som är i en annan fas i livet.

Lämnar mötet med en förhoppning om att själv få hålla mig frisk, och att kunna pensionera mig några år i förväg och ändå ha en så pass bra ekonomi att jag kan fortsätta resa och upptäcka världen.

Otto och Kristina blev av sina australiensiska vänner kallade för The Grey Nomads. Det uttrycket tänker jag hädanefter börja använda som ett mål för vad jag vill bli.

För när jag blir stor, då vill jag bli en grå nomad.

Not fair to be THAT fair!

I Sverige så strävar vi fortfarande efter att vara bruna. Solduschar, brun-utan-sol, solarium (fast är inte det ute? So eighties...). Vi struntar gärna i Apotekets uppmaning inför varje sommar om att sola med förnuft och med rätt skydd, och tänker istället att ”äh, solen är inte så stark. Lite färg vill jag i alla fall få på min semester.”

Jag är naturligt blek. Jag är så pass naturligt blek att jag har svårt att bli brun. Jag är så naturligt blek att jag utomlands ibland väcker uppmärksamhet. Jag har hört kommentarer som
”My god, you are so white!”
“Pardon if my little son is staring, but he has never seen anyone so white before.”

Ingen av ovanstående kommentarer har sagts nedlåtande på något vis, snarare tvärtom. Min blekhet väcker snarare viss fascination.

I Singapore verkar modet gällande hudton vara helt annorlunda från Sverige. Här strävar man efter det motsatta, nämligen att göra sin hud så vit som möjligt. I alla fall om man ska tolka utbudet i kräm-och kosmetikhyllorna. Där går det nämligen att hitta diverse varianter av lotioner, ansiktsmasker och krämer som ska göra huden vitare. L’Oreal, Garnier och Nivea, alla har de sina varianter av blekningsprodukter.

Ungefär fem år tillbaka blev jag så pass förnuftig att jag insåg att det där med att sola inte var något för mig. Om huden är väldigt ljus får man ta det som ett tydligt tecken på att man inte är byggd för att vara brun, och därigenom istället får hålla sig i skuggan. Insmord med faktor 30 och uppåt. Sen dess har jag hållit mig blek av hälsoskäl. Nu börjar jag dock inse att det kanske är dags att se sin blekhet som en utseendemässig tillgång. I alla fall i andra delar av världen.

Så nästa gång jag tittar på min hud och tänker ”My god, you’re so white!” så ska jag istället säga till mig själv.
”-Naturlig blek? Så många miljoner kvinnor som önskar de vore du… ”

The electric wheelchair

Lordag kvall.

Lagomt forvirrad av jetlag och Singapore i allmanhhet star jag i ko till en av stans mest kanda klubbar, Zouk. Orsaken till att vi har tagit oss dit stavas Armin van Buren, en hollansk DJ som Par kanner till.

Klubben ar packad med locals (och en och annan utlanning), och stamningen verkar i alla fall vara pa topp. Det ar nar vi kommer in till det fullknokade dansgolvet som det slar mig. Herregud.
Ar jag aldst har?

Plotsligt kanner jag mig gammal. Urgammal. Var jag an tittar kan jag inte se nagon som ar aldre an max 25. Vad menas med det har?

Hela incidenten far mig att borja fundera, rejalt. Ar tanken att man efter att passerat 30 inte langre skall uppsoka dylika klubbar? Ska man halla sig pa pubbar, vinbarer, eller (huga) forvantas man att ha 'vuxit ifran' dylikt beteende och istallet stanna hemma, tapetsera fondvagg i vardagsrummet och fundera pa namn pa kommande sma skitungar ?

Uj. Vander mig till Par och ska just borja forklara for honom att vi maste tapetsera om hemma nar det slar mig att det inte ar oss det ar fel pa. Det ar utbudet. Varfor inte skapa lekplatser(las klubb) for 30-plussare dar man kan hoppa runt en hel kvall utan att oroa sig over att
A) manniskor under 22 tycker att man ar tontig och borde stannat hemma
B) att ens dansstil ar orespektabel for ens alder
C) att det ska spelas horribel musik i form av remixade latar av Tomas Ledin, Shirley Clamp eller annat skit pa dansgolvet. OM JAG VILL DANSA VILL JAG FN DANSA, FATTA DET! DANSMUSIK! INTE NAT SOM SPELAS PA LUGNA FAVORITER!

Lamplig klubb efterlyses harmed, dar orginella dansstilar och alder premieras, med dj:s som vagrar spela nagot som ligger pa NRJY;s topplista, inhyst i en lokal med gott om toaletter (eftersom vi gamlingar ofta har problem med inkontinens), loungeutrymme med LAG musik (eftersom vi gamlingar har dalig horsel och inte vill skrika at varandra) samt utrymmen med god mobiltackning (eftersom nagon av oss gamlingar kanske vill kunna ringa hem till skitungarna och kolla laget).

Dop klubben till The Electric Wheelchair, och jag lovar att vi ska varma upp, stretcha ordentligt, och kaka glukosamid for att battra pa vara utslitna knan, samt dansa oss svettiga.

Syns i kon, mina gra vanner....