Fullkorn = fulkorn

Söndagen den 25:e mars passerade snabbt förbi. Inga våfflor gräddades, utan våren firades istället in med en skön paus uppe på en klipphäll i Norra Guldheden.

Sålunda skulle det idag lagas våfflor. Härliga frasiga, gyllengula våfflor serverade med en stor klick laktosfri vaniljglass (tack GB!!!) och en lika stor klick nykokad jordgubbssylt.

Behöver jag säga att det sket sig? Det har ni väl antagligen redan räknat ut. Och det var inte den nykokade jordgubbssylten som förstörde vårt våffelfirande, det var SMETEN.

Jag måste erkänna att jag har gått på hela fullkornsmyten. Japp. Numera köps det hem fullkornsspagetti, fullkorns cous cous, och även sån där rostfralla som ser vit ut men som enligt innehållsförteckningen innehåller en massa fullkorn och fibrer och därför egentligen borde vara brun... (inte för att jag vet om jag trots detta har upplevt någon större hälsoboost det senaste året.)

Hur som helst: naturligvis kom det sig att jag idag bar hem ett paket med fullkornsvåffelmix från affären.

- Om man ändå skall äta nåt onyttigt, kan man ju i alla fall försöka göra det lite nyttigare, tänkte jag.

Urkorkat, ska ni veta. Om man ändå ska äta nåt onyttigt är det lika bra att köra på den fulloktaniga varianten. Inte fullkorn. För det vi lärde oss under dagens middag var att fullkorn och onyttigheter går inte ihop.

P skrapade lite på våfflan och la pannan i bekymrade veck.

- Den har konstig färg! Vad är det här, den är ju inte frasig? Blääääääää, vad är det för degig gråbrun våffla du har serverat! Får jag se på förpackningen!!!! Fullkorn! Var är mina frasvåfflor! Du är OND!!!

Sedan dränktes köket i en massa mutter om hur fruktansvärt synd det var om en viss P som inte fick äta frasvåfflor....

Jaja. Jag tror jag ska börja lämna det där med fullkorn därhän. I alla fall när det gäller onyttiga saker.

Så om ni har funderar på att prova såna där fullkornschips: ta mitt råd och styr kundvagnen istället till hyllan med full-feta och ofibriga chips.

Och om nu behovet finns av att köpa ett nyttigare chipsalternativ, så tycker jag att du ska skita i att äta chips helt och hållet.

Men jordgubbssylten blev god...

Låt mig vara ifred

Måndag morgon. Det är grått, trist och regnigt. Jag är fortfarande halvsovande, efter att ha vaknat upp mitt i en sömncykel. (Mental note to self: gå och lägg dig i tid).

Skyndar över gatan för att hinna till bussen. Där står han med axlarna uppdragna och ser ut att frysa i sin alldeles för tunna vindjacka.

Jag låtsas som om jag inte ser honom. Det gör jag ofta. Jag tittar ner i backen, studerar spårvagnsspåren och hoppas att han inte ska se mig. Att han ska vända sig till någon annan istället.

Det här sker varje gång. Och varje gång så misslyckas mitt försök att göra mig osynlig. Han ser mig.

Näven åker fram, och i den tidningen. Jag tittar upp från marken och ser honon snabbt i ögonen. Ler lite ursäktande.
-Nej tack.

På nåt vis får han mig att skämmas. Varför kan jag inte säga "Ja tack" istället?
Han har kanske egentligen haft något val. Att stå ute i ett morgonsömnigt regnfuktigt Göteborg klädd i en alldeles för tunn och hiskeligt ful vindjacka är antagligen inget som han egentligen uppskattar. Men han gör det, antagligen för att han måste.

Så, varför kan jag inte säga "Ja tack"? Vara lite schysst?

Problemet är att jag inte vill. Jag önskar faktiskt att det var som förr i tiden när man kunde få gå till sin buss eller spårvagn i fred, utan att behöva känna sig besvärlig eller oförstående.

Jag vill att han ska försvinna.

Efter bara några minuter kommer bussen, och jag kliver på. När bussen åker vidare vänder jag mig om och tittar efter honom genom fönstet, där han fortfarande står med sin tidning i handen.

Jag är ledsen. Men jag vill faktiskt inte ha .SE.