Man vaknar.
Man kontrollerar klockan. Sent. Det gör inget. Det är lördag.
Man kontrollerar om utemöblerna är kvar trots nattens oväder (se föregående inlägg). Det är dom.
Man lyfter blicken upp mot himmelsbiten ovanför hustaken och ser något konstigt. Det är blått. Smurfblått.
Eh.
Eh.
Eh.
Vänta lite.
Snurr snurr, väck rätt process i hjärnan, det här känner du igen, vad tusan, eh, eh, jo!
Det är blå himmel, vilket innebär sol! Atomlampan lyser, för första gången på evigheter!
Så väcks hon till liv. Min interna solpundare.
Efter att ha levt i dvala under de senaste månaderna får hon plötsligt en elchock, en iskall dusch och en intravenös trippel espresso på en och samma gång.
"WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOHOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!! Detärsoldetärsoldetärsoooooooooool, va ska vi göra, vi måste ut-ut-ut-ut-uuuuuut!!!"
Ett halv dag och en blåsig cykeltur senare sitter jag vid fönstret och ser ut i mörkret som återigen härskar, fortfarande hög på solljuset som under ett par underbara skälvande timmar fick chansen att bombardera dom få kvadratcentimeter hud som (utan att riskera köldskador)kunde exponeras .
Kanske kommer morgondagen att hälsa mig med en stålgrå himmel som därmed skickar solpundarjaget tillbaka i sin dvala.
Kanske blir det strilande regn som liksom uppmuntrar till soffläge och odling av bukfett.
Eller kanske, kanske får jag återigen göra en liten spontandans framför vardagsrumsfönstret.
För man kan säga vad man vill om solpundaren, men tråkig är hon inte.
19 januari 2008
Achtung achtung, alarm alarm!!
Läser på fredagkvällen om SMHI:s stormvarning i GP. Springer in till P och piper med skräckblandad förtjusning "28 sekundmeter! Dom varnar för 28 sekundmeter!". Springer tillbaka in i vardagsrummet, slår på tv:n och tittar på dom lokala nyheterna. En man från Räddningstjänsten intevjuas och berättar om Västra Götalands numera goda stormberedskap. Allmänheten rekommenderas dock att hålla sig inomhus under lördag förmiddag, och att surra fast utemöblerna lite extra ordentligt.
Utemöblerna. Herre gud!
Jag springer tillbaka in till P i arbetsrummet. Piper "Tror du att vi behöver surra fast utemöblerna på terrassen?", samt hoppar lite oroligt upp och ned.
P lyfter ögonen från Civ 4, snurrar runt på stolen och tittar på mig. Tystnad. Man ser att han liksom ruskar på sig invärtes, processar vad jag precis har sagt och sedan kommer till samma slutsats som han redan har kommit till ett antal gånger under de snart 2 åren som vi har levt ihop:
Hon. Är. Inte. Klok.
Suck. Djupt andetag. "Nej, det tror jag inte."
Jag springer tillbaka ut i vardagsrummet och riktigt frossar i nyheternas stormberedskap. Trots att P verkade så säker så kan jag ändå inte låta bli att oroa mig lite för vad vinden ska göra med vår terrass.
Tänk om presenningen blåser iväg? Det låter ganska troligt.
Tänk om granen (eller resterna av den) blåser iväg? Det låter också ganska troligt
Tänk om en stark vindby kommer och liksom lyfter upp grillen och skickar iväg den ner på gatan? Det börjar också låta ganska troligt.
Tänk om en jättekastvind kommer och fullständigt sliter upp trädet med rötterna, låter det segla iväg över Linnéstan för att slutligen föraktfullt släppa det rakt ner på någons bil? Herregud! Tänk om dom kan spåra trädet tillbaka till oss! TÄCKER VÅR FÖRSÄKRING DETTA!
Bara bristen på rep hindrar mig från att rusa ut och binda fast trädet i något.
Resten av kvällen sitter jag lite på språng. Hörs inte vinden bättre nu? Har det börjat blåsa ordentligt? Hör jag inte hur grillen liksom rullar runt på terrassen?
Till slut går jag och lägger mig, helt övertygad om det fullständiga kaos som kommer att råda på vår uteplats nästa morgon.
När vi kliver upp har stormen, som det verkar, lagt sig. Det enda som under natten har rört sig bland terrassens alla inventarier är, vänta lite, en blå plasthink som har rullat ett par meter från sin ursprungposition.
Presenningen ligger kvar.
Granen ligger kvar.
Grillen står kvar.
Trädet står kvar.
Och jag har återigen bevisat för mig själv att jag har mer fantasi än vad som är nyttigt.
Utemöblerna. Herre gud!
Jag springer tillbaka in till P i arbetsrummet. Piper "Tror du att vi behöver surra fast utemöblerna på terrassen?", samt hoppar lite oroligt upp och ned.
P lyfter ögonen från Civ 4, snurrar runt på stolen och tittar på mig. Tystnad. Man ser att han liksom ruskar på sig invärtes, processar vad jag precis har sagt och sedan kommer till samma slutsats som han redan har kommit till ett antal gånger under de snart 2 åren som vi har levt ihop:
Hon. Är. Inte. Klok.
Suck. Djupt andetag. "Nej, det tror jag inte."
Jag springer tillbaka ut i vardagsrummet och riktigt frossar i nyheternas stormberedskap. Trots att P verkade så säker så kan jag ändå inte låta bli att oroa mig lite för vad vinden ska göra med vår terrass.
Tänk om presenningen blåser iväg? Det låter ganska troligt.
Tänk om granen (eller resterna av den) blåser iväg? Det låter också ganska troligt
Tänk om en stark vindby kommer och liksom lyfter upp grillen och skickar iväg den ner på gatan? Det börjar också låta ganska troligt.
Tänk om en jättekastvind kommer och fullständigt sliter upp trädet med rötterna, låter det segla iväg över Linnéstan för att slutligen föraktfullt släppa det rakt ner på någons bil? Herregud! Tänk om dom kan spåra trädet tillbaka till oss! TÄCKER VÅR FÖRSÄKRING DETTA!
Bara bristen på rep hindrar mig från att rusa ut och binda fast trädet i något.
Resten av kvällen sitter jag lite på språng. Hörs inte vinden bättre nu? Har det börjat blåsa ordentligt? Hör jag inte hur grillen liksom rullar runt på terrassen?
Till slut går jag och lägger mig, helt övertygad om det fullständiga kaos som kommer att råda på vår uteplats nästa morgon.
När vi kliver upp har stormen, som det verkar, lagt sig. Det enda som under natten har rört sig bland terrassens alla inventarier är, vänta lite, en blå plasthink som har rullat ett par meter från sin ursprungposition.
Presenningen ligger kvar.
Granen ligger kvar.
Grillen står kvar.
Trädet står kvar.
Och jag har återigen bevisat för mig själv att jag har mer fantasi än vad som är nyttigt.
14 januari 2008
Med årens rätt
Den börjar smyga sig på, den där åldern.
Nu kanske ni tror att det här inlägget kommer att handla om krämpor, men så är inte fallet. Jag vill snarare belysa det faktum att man inte orkar på samma sätt längre. Och med orkar så menar jag specifikt uthålligheten i kvällsaktiviteter där alkohol och/eller en sen timme är inblandade.
Det är ju bara att inse fakta, jag orkar inte längre som jag gjorde tidigare eftersom:
- jag automatiskt gäspar när klockan passerar midnatt.
- jag ofta är den som går hem tidigast från en fest.
- jag helst inte dricker ingen alkohol efter midnatt, jag blir ändå bara tröttare (se punkt 1)
- jag ofta under kvällens lopp börjar tänka på hur mycket sömn jag vill hinna få till nästa dag. Jag vill ju helst inte sova bort lördagen/söndagen, vilket kräver viss planering för. (se punkt 2).
Så frågan är: är ovanstående egenskaper något som har tillkommit med åren?
Jag skulle vilja svara ett bestämt nej på den frågan. Jag har alltid varit kvällstrött. Det som har tillkommit är snarare en högre grad av insikt.
För så här är det ju.
- Man blir inte piggare, även om man häller i sig fjorton Irish Coffee på raken.
- Folk blir varken snyggare eller mer spirituella. Både hår och konversation faller ihop, ju mer klockan blir.
- Helt enkelt: med största sannolikhet så blir det inte roligare.
Ibland inträffar dock undantaget, som i lördags när klockan efter ett antal smarriga cocktails och en Kylie-dvd senare visade den chockerande tiden 0230 och jag fortfarande var pigg och kommunicerbar. Jag skyller på sällskapet. För med rätt umgänge kan även en sådan gammal dam som jag hålla sig vaken.
Fast jag sov allt bra länge dan efter.
Nu kanske ni tror att det här inlägget kommer att handla om krämpor, men så är inte fallet. Jag vill snarare belysa det faktum att man inte orkar på samma sätt längre. Och med orkar så menar jag specifikt uthålligheten i kvällsaktiviteter där alkohol och/eller en sen timme är inblandade.
Det är ju bara att inse fakta, jag orkar inte längre som jag gjorde tidigare eftersom:
- jag automatiskt gäspar när klockan passerar midnatt.
- jag ofta är den som går hem tidigast från en fest.
- jag helst inte dricker ingen alkohol efter midnatt, jag blir ändå bara tröttare (se punkt 1)
- jag ofta under kvällens lopp börjar tänka på hur mycket sömn jag vill hinna få till nästa dag. Jag vill ju helst inte sova bort lördagen/söndagen, vilket kräver viss planering för. (se punkt 2).
Så frågan är: är ovanstående egenskaper något som har tillkommit med åren?
Jag skulle vilja svara ett bestämt nej på den frågan. Jag har alltid varit kvällstrött. Det som har tillkommit är snarare en högre grad av insikt.
För så här är det ju.
- Man blir inte piggare, även om man häller i sig fjorton Irish Coffee på raken.
- Folk blir varken snyggare eller mer spirituella. Både hår och konversation faller ihop, ju mer klockan blir.
- Helt enkelt: med största sannolikhet så blir det inte roligare.
Ibland inträffar dock undantaget, som i lördags när klockan efter ett antal smarriga cocktails och en Kylie-dvd senare visade den chockerande tiden 0230 och jag fortfarande var pigg och kommunicerbar. Jag skyller på sällskapet. För med rätt umgänge kan även en sådan gammal dam som jag hålla sig vaken.
Fast jag sov allt bra länge dan efter.
9 januari 2008
A blast from the past
På tisdagskvällen får jag ett samtal av en gammal studiekompis från universitetet. Hon har, andra dagen på sitt nya jobb, sprungit på en kille som vi träffade när vi skrev vår D-uppsats i Belgien. De gick från att inte ha setts på över 10 år till att bli presenterade för varandra som nya kollegor, på en och samma förmiddag. Kosmiskt komiskt. Världen är liten!
Okej. Jag vet att det är nästan straffbart att använda uttrycket ”världen är liten”, men ibland finns det liksom inget annat som passar. Eller gör det det?
Är det världen som är liten, eller är det vår definition av den? Är ”världen” egentligen inget annat än dom fåtaliga kvadratkilometer som vi betar av i vårt dagliga liv?
Antagligen. Det är nog snarare så att vi med uttryck som ”Världen är liten” menar ”Shit, tänk vad ofta man springer på folk man känner på Linnégatan!” snarare än ”Lustigt att man känner så många i Ulaanbaatar och Övre Soppero.”.
Vad säger ni? Vi kanske borde säga ”Jag reser alldeles för sällan utanför 50-skyltarna” istället…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)