Gooooooooal!

Torsdag 25:e september

New York City

Jag har varit på hockey en gång i mitt liv. Det var en (enligt min åsikt) trist upplevelse som utspelades i form av en match mellan Modo och Luleå hockey. Det enda spännande som hände under hela låååååååånga matchen var att en Luleå-supporter smög sig in bland Modo-klacken och helt plötsligt skrek "Hata Modo!". Nu tog vakterna tag i honom och slängde ut honom på direkten, men det hade ju kunnat leda till något. Ni förstår.

Här sitter jag nu på min andra hockeymatch. Helt frivilligt befinner jag mig i Madison Square Garden och hejar på New York Rangers. Mest för att dom har en svensk småhunkig målvakt. (Som tyvärr inte spelar något idag visar det sig, men i alla fall..) Hur som helst så har jag det ganska roligt.

Jag tror att det beror mest på sällskapet (P), men det kan också ha att göra med att man får dricka öl! Håhå! Hockey blir roligt med öl. Undrar om det här funkar med all sport?

Kan meddela att New York Rangers fick pisk av Tampa Bay Lightning. Skrutt. Dom skulle ha satt Henrik i mål. Med bar överkropp...

Pain - lots of pain!!!

Tisdag 23:e september.

Washington DC.

Det kommer väl inte som någon överraskning vid det här laget att jag gillar skor. Älskar skor. Jag vill gärna äga så många skor som det bara går att klämma in i garderoberna hemma.

Så, när man åker till USA och dollarn är förvånansvärt billig så är det ju naturligt att man planerar att köpa ett par skor. Eller fjorton. Man tar därför med sig så lite som möjligt i resväskan. Vilket i mitt fall blev lika med ett par skor. Totalt. Ett par skor, som jag hade på fötterna när jag reste in i detta intressanta land.

Hum.

Problemet är bara att dom här skorna visst inte var så fotvänliga, trots deras mjuka konstruktion, ordentliga sula, och danska fabrikat (läs: Ecco). Jag får skavsår, och ordentliga sådana. Och det är inte allt. Vänster sko är antingen felkonstruerad, eller så är min vänsterfot vanskapt. För skofanskapet skär rakt in i stortåleden.

Effekten av detta? Smärta, och tår som tappar känseln. Någon nerv hamnar alltså i kläm, och det så duktigt att jag i slutet av dagen tittar på en vänsterfot där lilltån fått en uppenbar snedkoppling. När jag ligger ned och vilar så viftar lilltån frenetiskt. Åt sidan. Helt på eget bevåg. Det ser oerhört komiskt ut, men det slår mig att det här är kanske ett tecken på att något inte står riktigt rätt till.

P stöttar och tröstar mig med plåster och koffein, samtidigt som han (med all rätt) bannar mig för att jag bara har med mig ett par skor.

På tisdagen är det så smärtsamt att vårt fokus blir att hitta Hanna ett par nya skor, och det med basta.

I slutändan hamnar vi på DSW - en skoaffär som påminner om en lagerlokal FULL med skor! Jag är i himlen, och sitter bara och ler. P springer fram och tillbaka och kastar skokartonger på mig. I slutändan går jag därifrån med ett par nya sneakers (halva priset mot i Sverige), lycklig och inte längre haltande.

Så: jag ska aldrig mer resa någonstans med bara ett par skor. Även om det står Ecco på dom. Det lovar jag...

The redcoats are coming!

Lördag 20:e september

Jerusalem Mill Village, Maryland.

Vi befinner oss på ett frihetskrigsskådespel. Eller ja, vad ska man översätta reenactment med? Historiskt återskapande?

Hur som helst. Vad det handlar om är en stor äng, med ett hundratal av glada amerikaner som har klätt ut sig till antingen revolutionärer eller britter. Både soldater och civila. Vi kliver runt bland gräshopporna (kan meddela att det känns läskigt att ha kjol på sig) och tittar glatt på skådespelet.

Det visar sig snart att vi är minst lika exotiska och spännande som de utklädda. Kan mycket väl vara så att vi är dom enda utlänningarna på platsen, och dessutom de enda riktiga européerna.

I slutet av dagen visas ett slag upp mellan britterna och amerikanarna. Britterna vinner slaget (till högljudd besvikelse för många av de närvarande unga åskådarna). En utklädd dam förklarar att dom brukar turas om att låta sidorna vinna en dag i taget. Imorgon lär alltså britterna få smisk.

Gulligt, men rättvist!

Gettysburg

Fredag den 19:e september

Vi besöker Gettysburg, platsen för inbördeskrigets mest blodiga och otäcka slag. På tre dagar omkom 7000, 6000 försvann (missing in action), och 35 000 (!) sårades eller tillfångatogs av motståndarsidan. Allt som allt nästan 50 000 soldater som gick åt, på ett eller annat sätt. På tre dagar.

När slaget var över låg en fruktansvärd stank över hela Gettysburg, döda och sårade låg huller om buller tillsammans med

Tanken är obehaglig. Över 600 000 soldater omkom under kriget. En del av dessa var inte äldre än 13-15. Pojkar, inte män.

Vi tillbringar nästan hela dagen med att cruisa från minnesmärke till minnesmärke, med bilen. Ja, ni läste rätt. I USA verkar det vara standard att ha sk autotours i nationalparker, dvs man kan ta sig från olika sevärdheter/platser inom parken utan att gå en meter. Vi kör i snigelfart med rutorna nervevade och lyssnar på Moby's "Play".

Slagfältsturism. Vi lämnar Gettysburg och åker österut mot Joppa, norr om Baltimore. Imorgon ska vi titta på när onda britter (Redcoats) slåss mot goda revolutionärer...

Gissa bajset

Torsdag 18:e september.

Skyline drive, Virginia. Vid någon av de 75 markerade utsiktspunkterna så stiger vi ur bilen och knatar ett par hundra meter in i skogen för att kika på en speciell bergstopp.

Men vänta, vad är det som ligger mitt på stigen? Bajs.

En riktigt stor hög med bajs. Vem kan ha bajsat här?

Vi funderar lite och reagerar sedan på helt olika sätt. P blir entusiatisk och hojtar "En ---! Åh, hoppas vi får se en ----!" . Själv så får jag armsvett och handsvett och fotledssvett, blir allmänt stissig och drar fram nyckelknippan och börjar skramla febrilt, samtidigt som jag stirrar vilt om kring mig. En ----. Jag vill definitivt inte se en ----!

Här kan ni se högen. Se själv om ni kommer på vad det är för ett djur som klämde fram den...

Big guns

Tisdag 15:e september.

Vårt första stopp på vår roadtrip är Norfolk, Virginia. Här finns världens största flottbas. (Gissa vem som kom på att vi skulle åka hit...?)

Eftersom civila inte får knata runt inne på flottbasen så hoppar vi på en båttur som tar oss runt i bukten på lagomt fotovänligt avstånd från alla gråa jättemonster. P har främst sett fram emot att få se ett hangarfartyg, en sån där flytande parkeringsplats för flygplan. Det visar sig dock vara så att alla hangarfartyg har lämnat Norfolk på morgonen. Man glömmer ju bort att dom faktisk är i krig, amerikanarna.

Efter båtturen går vi ombord på USS Wisconsin, ett slagskepp som har varit med i ett antal krig (från 2WW till Kuwait). Den är fortfarande inte pensionerad, utan tillhör rent teoretiskt flottans reserv. Båten är så pass gammal att det nästan inte finns någon som kommer ihåg hur motorn och datorerna (hålkort, mina vänner, hålkort!) fungerar.

Flottan har försökt skänka bort båten till Norfolk stad. Norfolk har dock inte riktigt råd att ta emot båten eftersom dom därigenom får kravet på sig att göra hela båten rullstolsvänlig (om det ska få vara ett museum). Det blir helt enkelt för dyrt. Så nu står båten där och bara väntar. Vem vet, det kanske slutar med att flottan bogserar ut den till havs och sänker hela schabraket. Synd, på så stora kanoner.

Kolonialt puttrigt

Tisdag 17:e september.

Vi är framme i Williamsburg efter en natt på vad som kommer att bli vår favorit bland motellkedjor - Super 8.

Målet är Colonial Williamsburg, ett stort område i stan som ska vara helt tidstypiskt amerikanskt (eller ja, då var det ju brittiskt) 1700-tal - komplett med statister som går runt i tidstypiska kläder och pratar "gammeldags". Ett Disneyland för historieintresserade. Skulle man kunna tro i alla fall. Vi är lite lagomt skeptiska när vi kommer dit.

Det visar sig vara mycket trevligare och mysigare än vad vi hade förväntat oss. Jättefina byggnader (vita clapboards med gröna/blå fönsterluckor), folk är allmänt trevliga, och efter ett par "Goodmorning folks, how are y'all doin" från statisterna så blir man faktiskt på lite bra humör.

Två timmar är fullt tillräckligt, och det kostar inget att gå runt i området och titta på husen och i butikerna. Att lägga ut 40-dollar på en biljett för att kunna gå in och titta inuti vissa hus verkar dock ganska meningslöst.

Efter Williamsburg drar vi vidare till slagfältet vid Yorktown, där engelsmännen fick däng av revolutionära armén 1781 under frihetskriget. Efter Yorktown bär det av till Jamestown, den plats där de första brittiska nybyggarna landade i början på 1600-talet.

Allt som allt har vi under dagen lyckats klämma in vad som kallas "the Historic Triangle". Nu bär det av västerut...

Förresten - i Yorktown hittade vi en Ben&Jerry-butik (tjohoo!). Jag tog en dubbelportion av Chocolate Therapy. That's a lot of theraphy, folks! Jag kommer nog vara lycklig i minst en månad framöver...

På väg till Gettysburg

Just nu befinner vi oss utanför Hagerstown där vi har sovit en natt på Super 8. Igen. Vi har verkligen fastnat för den motellkedjan (det här är tredje natten i rad). Det är rent och snyggt, relativt billigt, man får alltid någon typ av frukost (men fyyyyyyy fn vad blaskigt kaffe dom serverar i det här landet), och det ingår alltid gratis trådlöst på rummet. Det är inte helt dumt att ha med sig lappisen på semestern.

I förrgår avslutade vi dagen med att ligga i sängen och se på Videokväll med Luuk på SvtPlay. Lite trygg svensk tv, när man vill, mitt på andra sidan stora havet.

P sa precis "Säg att du är imponerad av internet!".
Så då gör jag väl det.

Jag är imponerad av internet.

Nu ska vi alldeles strax dra iväg mot Gettysburg. Där blir det lite slagfältsturism (no shit?), och eventuellt så kanske vi fortsätter österut mot Landcaster-området. Det ska tydligen vara ett riktigt Amishland.

Det kommer fler inlägg längre om vad vi har gjort sen vi kom fram till Washington i måndags. Nu tar vi Interstate 81 norrut!

Framme!

Måndag 15:e september. Klockan är 8 på kvällen lokal tid, men mitt i natten i Sverige. Behöver jag säga at vi är lite mosiga i huvudet?

Vi är nu äntligen framme på vårt hotell (förlåt, motell) i Arlington, Virginia. Motellet är byggt någon gång på 50-60 talet, och det känns väldigt tidstypiskt och "äkta". Lite slitet men helt rent, och till ett för (Washington i alla fall) billigt boende.

Allt har gått bra. Vi har avverkat 7 etapper för att komma hit:
Taxi till Landvetter
Landvetter - Kastrup
Kastrup - Newark flygplats
Newark flygplats - Newark tågstation (vi fick åka monorail några minuter)
Newark tågstation - Washington Union station
Washington Union station - Någon metrohållplats jag inte kommer ihåg vad den heter
Metrohållplats - Crystal City (Arlington)

Imponerande va? Och allt har gått som på räls.
Det gick till och med ganska snabbt i säkerhetskontrollen på Newark. Tjänstemannen hade precis kommit tillbaka från sin lunch, så han var på ovanligt bra humör. Han frågade oss om vi var gifta, P svarade "Not yet" (!), och då svarade han "Dum idé, det behövs inte." Men han var glad och effektiv i alla fall.

Nu ska vi försöka sova. Den interna klockan är galen. Hippelihopp.

Håhå - vilken feber

Vid det här laget borde jag vara resvan, men det verkar inte hjälpa. Dagen innan det bär iväg, så blir jag alltid sjutusan till nervös och stissig. Här sitter jag nu vid köksbordet, med den där lätt hispiga uppsynen som säger "vad-har-jag-glömt-herre-gud-hur-ska-vi-göra-där-när-vi-kommer-fram-har-vi-tänkt-på-allt-vad-ska-jag-packa-inte-glömma-att-stänga-av-kranen-till-diskmaskinen-hur-många-par-strumpor-behöver-jag-tänk-om-man-fastnar-i-tullen-fy-tusan-vad-stressad-jag-blir-undrar-om-jag-har-tillräckligt-med-varma-tröjor".

Huh!
Häh.
Håhå...

P går runt och småler mest. Tror att han i hemlighet har roligt åt min stissighet.

Jag skapar listor

Det börjar dra ihop sig till resan västerut. I god och sedvanlig ordning skriver jag listor. Listor över vad jag ska packa (hur många par tröjor behöver man?), listor över vad som måste fixas hemma (stäng av kranen till diskmaskinen), listor över storlekar översatta till us-standard (är jag en size 6 eller8?), och listor över vad som ska handlas.

Oooo...... nästan den roligaste listan. Anything is possible. If you can't get it there, you can't get it anywhere... It's up to you New York, Neeeeeeeeeew Yoooooooooooooooooork!

Ah. Nu måste jag gå och kolla hur stor resväskan är.